Monogrammorden ett nytt fall för Hercule Poirot - Sophie Hannah

En av de författare som har betytt allra mest för mig i unga år är utan tvivel Agatha Christie. Jag läste klart alla hennes böcker på vårt lilla bibliotek i hembyn och fick mamma att ta med mig till storstan och fixa lånekort så att jag kunde låna deras exemplar därifrån. Och när jag inte kunde hitta fler översatta till svenska, började jag att läsa de övriga på engelska. Den första boken som jag läste på engelska; The big four, fick jag nog slå upp var och varannat ord innan jag tragglade mig igenom den. Och jag är ganska säker på att jag inte begrep allting ändå.

Miss Marple och Hercule Poirot är två av mina absoluta favoritdetektiver och jag har inte bara läst alla böcker som jag har kommit över, jag har sett alla filmatiseringar och lyssnat på engelska radioteatrar och så vidare. När jag så fick höra om att en författare hade fått uppdraget att skriva ett nytt fall där Poirot har huvudrollen blev jag givetvis nyfiken. 

Poirot har lagt sig till med vanan att varje torsdag gå till Pleasants Coffeehouse för att dricka kaffe och äta kvällsmat. Inte sällan har han med sig sin gode vän Edward Catchpool, som även är polis vid Scotland Yard om torsdagskvällarna. Den torsdagskväll 1929 då vi kommer in i handlingen är han dock ensam och in i cafét till det kommer en ung kvinna, Jenny, som säger sig vara säker på att hon kommer att mördas och att hon tycker att det är rätt att hon ska bli det. Hon vill försäkra sig om att Poirot ska lova att när hon väl blir mördad ska mördaren inte ställas inför rätta, utan rättvisa har redan skipats. Efter en kort pratstund springer Jenny sin väg, utan att Poirot hinner haffa henne eller för den delen hinner få svar på alla frågor han har till henne.

Med bara ett namn att gå på är det svårt för Poirot att veta hur han ska finna henne igen.

Kort därefter får Poirot höra om att inte mindre än tre mord har ägt rum på ett Bloxham hotel som inte ligger långt ifrån cafét. De tre döda hittas i olika rum, men till synes tillrättalagda av mördaren och samtliga offer har en manschettknapp med ett monogram i munnen. Poirot är säker på att morden har en koppling till varandra, men synligen hade de tre offren ingen koppling till varandra i det levande livet. 

Till en början var jag väldigt besviken på den här boken. Hercule Poirot skulle aldrig dricka kaffe, så tanken på att han rätt var det var börjat med det kändes underligt för mig. Och på det caféet som han går till sägs han vara väldigt besviken på att de inte lägger upp bestick symmetriskt efter hans önskemål. Jag har svårt att tro att han skulle gå tillbaka dig frekvent om de inte dukat efter konstens alla regler med tanke på hans sinne för pedanteri och symmetri. Vidare har jag även svårt att tro på den delen av berättelsen där Poirot skickar iväg sin gode vän Edward Catchpool ut till landsbygden för att göra efterforskningar om morden, eftersom han själv ville vara kvar i det bekvämare London. Och den sista delen köper jag. Poirot skulle gärna stanna i London, men han skulle aldrig skicka iväg någon annan att göra efterfrågningar till honom, eftersom att han själv inte får se hur de han frågar reagerar eller för den delen att de inte stället de rätta frågorna.

För att inte haka upp sig på alldeles för många detaljer att klaga på vill jag skriva att jag tycker att den här deckaren är mycket spännande. Efter att ha kommit över den första förvirringen om Poirots nya agerande, tycker jag att den är så spännande att jag vill sträcklyssna klart på den. Det är mycket smart av författaren att skaffa sig en egen berättare i den här boken. Här är det hennes egen påhittade polis Catchpool som berättar och som speglar Poirots agerande och säganden. Det hade varit svårare att överta Hastings karaktär (som är berättare i många av de "gamla" böckerna) och kan med andra ord ge hans beskrivningar av den belgiske detektiven. 

Formen är till den största delen sig lik från Agatha Christies tid. Det är Poirot som är den snabbtänkte detektiven som drar de korrekta slutsatserna och som driver sin medhjälpare till vansinne eftersom att han inte delar med sig av vad han vet och att han även klart och tydligt påvisar att övriga drar felaktiga slutsatser för att de inte använder sina små grå celler. På slutet får vi ta del av Poirots förklaring till vad som har hänt och det på ett tydligt och inte krystat sätt. Dock kanske lite mer långrandigt än förlagan. Det enda som jag tycker missas här är att i Poirotdeckare ska han vara en del av det slutna sällskapet. Han ska själv träffa offren/offret och bo/ vistas med dem och de huvudmisstänkta i anslutning till morden/mordet.

Sammanfattningsvis vill jag rekommendera att lyssna på Monogrammorden, den är mycket spännande. Jag kom över de första irritationsmomenten och när det väl var gjort, gillade jag boken mycket och hoppas att det kommer fler böcker med Poirot i huvudrollen.

Till en början hade jag svårt för Anders Ekborg som uppläsare (kanske hade det att göra med att jag även var misstänksam mot boken) men han växte in i rollen allt eftersom!

Lyssna på storytel.

Läs på adlibris eller bokus.