Östermalmsmorden - Lars Bill Lundholm

Den unga, rika konststudenten Catherine Haldeman Skugge hittas brutalt mördad i sin lägenhet, knivhuggen med ett stort antal hugg. När polisen börjar kartlägga vem hon var och vilka personer som fanns i hennes liv börjar det visa sig att under den fina ytan var det märkliga saker som dolde sig.

Många verkar tvivla på hennes konstnärliga förmåga och tror sig veta att hon inte fick sin plats på konstfack tack vare sin talang utan snarare på grund av att hennes föräldrar var rika och kanske har haft ett finger med i spelet.

Catherine var vidare adopterad av den rike finansmannen Haldeman Spegel och inte biologisk dotter som alla andra hade trott. Kan det ha någonting med mordet på henne att göra?

Poliserna leds av kommissare Axel Hake som tidigare har skadats i tjänsten och går därför med käpp. Hans polischef heter Seymore Rilke och både umgås och tillhör överklassen, vilket i det här fallet gör det än svårare för honom, han har en stor press från sitt umgånge. Det blir inte lättare att polisen uppvaktas flitigt av media som kräver att de arbetar snabbare med att ta ifatt den skyldige.

Gruppen av poliser som vi får möta i den här kriminalromanen påminner till mångt och mycket om övriga polisgrupper som jag har läst om den senaste tiden. Det är gräl om vem som är den som verkligen bestämmer, trubbel i äktenskapet, knåp med att få ihop livspusslet och kamp för att kunna bli gravida osv.

Det som skiljer lite är att det i den här boken inte finns några kvinnor alls med i polisgruppen.

För att koppla av från sitt kaotiska privatliv med fru och dotter och slitiga arbete spenderar Hake tid på galoppbanan där han spelar (i måttliga mängder) på hästar. Som ointresserad av hästar och galopp ger dessa skildringar mig inget annat än att jag blir sur för att författaren förhalar intrigen!

Något annat som gör att den här boken sticker ut är att Axel Hakes fru är fruktansvärt manipulativ och obehaglig som person. Hon går hela tiden sin egen väg och gör det utan att berätta vad hon ska göra och verkar ändra spelreglerna för deras förhållande hela tiden. så att det passar hennes intressen på bästa sätt.

Jag tycker att den här boken var lite seg och precis som poliserna stod den på många ställen och stampade innan man kom vidare. Men när väl upplösningen kom tycker jag att det blev riktigt spännande och en intressant förklaring till vad det var som hade hänt. Persongalleriet tycker jag har en aning övrigt att önska, men eftersom det här är den första boken i en serie kanske jag i alla fall ska lyssna på den andra boken och ge Lundholm, Hake och de övriga en chans till? 

En rolig detalj var att Margit Sandemos Sagan om Isfolket nämns i boken. Jag såg fram emot att det på något sätt skulle tas med i upplösningen, eftersom det är ett fel i det som skrivs. Jag trodde länge att jag satt med trumfkort på hand och skulle kunna visa på var något var gömt eller något hade blivit fel, men så var det tyvärr inte. Bara ett faktafel...

Jag har i hela tiden som jag har lyssnat på storytel (nästan precis ett år nu) haft den stora lyckan (turen?) att ljudinspelningarna har hållit en oerhört bra kvalité. I och med den här boken har jag dock fått erfara att det finns ljudböcker med betydligt sämre ljud. I den här boken har jag hört ringsignaler(?), det hörs när inspelningsapparaten stängs av (Lite som när man spelade in sig själv på bandspelaren och det hördes när man trycker på pausknappen) och prassel med boksidor. Ljudet är väldigt burkigt. Trist och jag tror att den dåliga kvalitén på ljudinspelningen gör att helhetsintrycket dras ned mycket. 

När jag läste om boken blev jag överlycklig när jag såg att det var Bosse Löthén var uppläsare.  Sommaren 1998 lyssnade jag plikttroget på Kvällspasset i p3 där Löthén var programledare. Sedan dess har jag inte hört någonting om honom, men efter en snabb googling fick jag veta att han har arbetat med barnböcker och musik sedan p3-tiden.

Eftersom att jag gillade Löthén så mycket som radiopratare skulle jag vilja skriva att jag även gillade honom som uppläsare. Men tyvärr kan jag inte säga det. Jag blir irriterad på hur han läser när det är kvinnorna i boken som har en replik. Alla kvinnor låter helt tafatta och imbecilla i Löthéns version. 

Den franske lärarens efternamn uttalas även väldigt överdrivet och inte lika på alla ställen.

Min rekommendation blir således att lyssna inte på den här boken, läs den istället för ljudet och inspelningen till den här är inte ok!

Läs på: adlibris eller bokus.