Kanada - Richard Ford  

Tvillingarna Dell och Berner Parsons bor tillsammans med sina föräldrar i delstaten Montana under 60-talet. Pappan har ett förflutet inom flygvapnet och familjen har således flyttat en hel del från bas till bas.  På grund av en massa fuffensaffärer har dock pappan fått avsked från flygvapnet.

Mamman är judinna som har arbetat som lärare på de olika ställen som hennes makes jobb har tagit henne. Hon verkar inte nöjd med sitt liv, verkar ha velat bryta upp från pappan ett längre tag. Nu när barnen har blivit lite större; femton år, börjar det kanske bli dags att ta steget bort från maken. 

Av någon anledning låter sig mamman istället övertalas av pappan att hjälpa honom att begå ett väpnat rån. Pappan har gjort försök till att planera rånet, men han har inte någon erfarenhet av att begå rån och en rad av misstag gör det lätt för polisen att förstå vilka det är som är skyldiga till rånet och därför kommer och plockar med sig mamman och pappan, bort från huset och framför allt, bort från sina barn.

Från att ha levt ett tryggt familjeliv står nu Dell och Berner ensamma i världen. Hur ska de gå vidare?

Den här boken handlar om vilka beslut som människor, hur det påverkar en själv och framför allt andra i ens närhet. Och människor som gör eller ställer upp på saker som kanske påverkar en själv på ett annat sätt än vad man tänkt sig. Och när ett beslut är taget, en handling är gjord, krusar den sig som en våg och påverkar allt och alla.

Den här romanen har ett mycket fint, beskrivande språk som väldigt sakta men säkert för handlingen framåt. Boken är indelad i tre delar och i slutet av varje del, tycker jag att den har tappat farten helt, för att i början på nästa del komma igång igen och bli mer intressant. Tur det, för i slutet av första delen var jag nära att stänga av.

Boken är ångestladdad dock utan att älta och gnugga läsaren ner i ångesten. Jag gillar också att den är berättad i ett allvetande berättarjag där man får pusselbitar om vad som komma skall i framtiden.

Jag gillar att man vet mycket om var berättelsen ska landa, men ändå saknar många pusselbitarom vägen fram till målet och jag vill veta mer om historien.

Dock tycker jag att boken är på tok för lång. Den kunde kortats avsevärt för att skruva upp spänningen en aning.

Detta är ingen actionspäckad bok, utan mer av en uppväxtskildring där ens föräldrars val av handling totalt förändrar barnens framtid. Jag tycker heller inte att man får alla svar, som jag hade önskat mig.

Rekommenderas till någon som lockas av den annorlunda handlingen, vill lyssna på ett vackert språk i en långsam hastighet.

Uppläsare: Torsten Wahlund har en trygg och behaglig röst.

Kaffe med rån - Catharina Ingelman- Sundberg

På äldreboendet Diamanten bor det ett gäng med gamlingar; Anna- Greta, Stina, Märtha, Snillet och Krattan, som har börjat tröttna på den låga standarden som har blivit ett resultat av alla nedskärningar i äldreomsorgen. Gamlingarna får inte längre komma ut i friska luften, maten blir allt sämre och kaffet ransoneras. När de av en tillfällighet inte tar de piller som plötsligt alla gamla har börjat att ta, märker de att de har gjort dem avtrubbade och trötta, så att de inte kan/ vill protestera över att de inte behandlas väl.Trots att de framför sina synpunkter om läget, får de inget gehör. Då kommer de på att de tidigare har sett dokumentärer om hur brottslingar behandlas i Sverige. De har rätt till utevistelse varje dag, serveras god mat samt har möjlihet att träna på gym. Kanske ska de börja begå brott, så de kan få slippa äldreboendet och istället få njuta av kriminalvården? Har de riktig tur, kanske de kan njuta av sina byten och den nya spänningen som har kommit in i deras liv tack vare deras nya, kriminella, liv.

Men de har ingen erfarenhet av brottslighet, de är inte lämgre så snabba at de kan springa ifrån sina brottsplatser och de kanske heller inte är lika klartänkta och snabbtänkta som de en gång i tiden var. 

Det här är så klart en kritik till hur de gamla behandlas inom äldrevården, men den biten ältas inte jättemycket. Och kriminalvårdens fördelar var kanske inte heller hela sanningen.

Den här boken är mycket lättsmält och lite småmysig, men jag blir aldrig riktigt intresserad och engagerad av den. Jag börjar bli rejält less på dessa skrönskildringar, som Jonas Jonasson gjorde populär igen med Humdraåringen som gick ut genom fömstret och försvann. Denna bok har ett stort hjärta, men saknar de riktigt roliga bitarna som man skulle vilja ha. Denna liga skulle kunna liknas vid Jönssonligan-på-äldre-dar, där dock de saknar förlagans "vana" av brott.

Inget för mig, men läs om du vill lyssna på en lättsmält småmysig skröna.

Uppläsare: Helge Skoog är duktig med olika röster och dialekter i dialogerna.

Liv efter liv - Kate Atkinson

Ursula har på något sätt begåvats med en otrolig förmåga. Hon har fått möjligheten att efter varje gång hon dött, få en ny chans att komma tillbaka och göra om sitt liv  och denna gång göra annorlunda där det behövs. Men ändrar man en sak så ändras plötsligt flera saker automatiskt...

Boken börjar med Ursulas födelse, i februari 1910 i England.  vilket gör att Ursula både får vara med om mycket i sin och familjens utveckling, men även får vara med om två världskrig. Och inte bara en gång.

Hennes föräldrar Hugh och  Sylvie bor i huset som de döpt till Rävhörna tillsammans med sina barn; Maurice, Pamela, Ursula och Teddy. Var noga med att lägga namnen på minnet och det gäller att lyssna noga, så att man inte tappar bort sig i handlingen eftersom den hoppar fram och tillbaka i tiden samt att förutsättningarna ändras från vilken version av Ursulas liv man lyssnar på. Här går det inte (i alla fall inte för mig) att slölyssna, utan det gäller att hänga med!

Jag ÄLSKAR den här boken. Atkinson har ett underbart  målande och humoristiskt språk och jag tycker greppet om att få göra om där saker och ting går fel är superintressant. Jag skulle kunna skriva göra om - gör rätt, men det är inte riktigt rättvist eftersom att det inte helt säkert är den nya versionen som är den rätta eller ens den bättre.

Den här boken påminner en hel del om filmer som About time, Groundhog Day, Sliding Doors och Tidsresenärens hustru. Men Ursula kan själv inte påverka sitt "tidsresande" som personerna kan i About time. Hon är heller inte fast i en enda dag som i Grundhog Day, men likt Bill Murray kan hon rätta till saker som inte gick bra första gången. Dock inte lika medvetet och utstuderat som Murray.  Hon förstår att hon inte är som alla andra och upplever ofta en känsla av Deja Vu, men är inte riktigt säker på vad det är som händer.

Persongalleriet är mycket intressant, många spännande, roliga, elaka och hemska karaktärer. Och många olika hemska saker drabbar den här familjen och de som rör sig i deras liv.

Ibland sitter man bara att önskar att allting ska ta slut, så att allting kan få göras om igen, medans man ibland blir förvånad när det hoppar i tiden igen.

Och Deja Vu kommer man att uppleva många gånger om man lyssnar på den här boken. Och den gör att man måste tänka efter hela tiden; hur var det nu, var det så här det var, eller var det förra gången? Hur kommer den här episoden in i handligen och så vidare.

Gillar du greppet om tidsresor och gillar att höra om familjelden och episoder hämtade från krigen, rekommenderar jag varmt den här boken. Dock var jag tvungen att, i början, gå tillbaka och höra en gång till för att vara säker på upplägget och hur den hoppade, för att jag inte var ordentligt fokuserad vid det första lyssnandet. Men när jag väl kom in i boken och bekantade mig med familjens namn, blev det lättare att hänga med i lyssnandet.

Läser gör den alltid lika duktiga Anna Maria Käll.

storytel.se

http://www.adlibris.com/se/bok/liv-efter-liv-9789187783234

Ro utan åror - Ulla-Carin Lindquist

I vad Ulla-Carin Lindquist trodde var mitt i livet, får hon beskedet att hon har drabbats av den obotliga nervsjkudomen  ALS. Hon har då två döttrar, 23 och 21 år gamla och två små söner 8 och 10 år.

Hon har arbetat som journalist och nyhetsankare på Rapport och hon har varit i Kanada under två år då hennes man arbetat som plastikkirurg. Hon har levt ett aktivt liv. Men hon har även märkt så smått att hon inte längre kan göra saker riktigt lika smidigt längre. Det är svårt att sätta fast klänyporna och det är svårt att sy. Och ena handen verkar liksom domna bort.

Journalist som hon är, söker hon efter förklaringar till vad det kan vara som hon har drabbats av. Hon börjar tidigt ana att det är ALS som hon har drabbats av. Många säger emot henne; hon är för ung, för pigg och för aktiv för att kunna drabbas. Men till sist får hon sjukdomen bekräftad av en läkare. Hon har ALS. Det finns ingen bot, det kommer att gå fort utför och troligtvis har hon inte lång tid kvar i livet. Hennes muskler kommer att förtvnina, hon kommer inte att kunna gå, ta hand om sig själv, skriva eller prata.

Boken handlar mycket om hur Ulla-Carin hanterar sin dödsdom, hur det är att snabbt gå från en stark och självständig människa till att vara utelämnad till okända människor att sköta om ens basala behov, oro för att ens barn bara ska komma ihåg en sjuk mamma, oro att inte vara attraktiv för sin partner, oro att ens barn ska skämmas över en mamma i rullstol och tankar kring att få hela huset ombyggt på grund av handikappanpassning.

Den här boken berör mig väldigt mycket. Jag har, precis som Ulla-Carin själv, arbetat med människor i livets slutskede och vet hur utelämnade de är och en så en rädsla för att hamna där och även rädsla för att hamna där alldeles för tidigt. Den väcker tankar på fruktansvärda maktlösheten att man som drabbad bara förtvinar, medan hjärnan fortfarande fungerar som vanligt. 

Många gånger har jag tänkt att läsa den här boken, men inte orkat. Men jag är glad att ha läst deN nu. Böcker likt den här får mig som frisk att försöka leva i nuet, ta vara på glädjeämnen NU och ta tag i saker NU, för det kanske aldrig kommer att bli något SEN. Att försöka uppskatta allt man faktiskt kan göra och kanske inte heller se svårigheter utan möjligheter.

Detta är ingen lätt bok att lyssna på, många tårar trillade nedför kinderna, men jag rekommenderar att lyssna på den om man känner någon som drabbats av ALS, för att få förståelse för hur man som drabbad uppfattar svårigheter, hinder och förtvivlan. Eller om man är intresserad om att läsa om en livsskildring där slutet kom allt för tidigt och att det gick så fort.

Uppläsare: Lena Endre har en härlig röst att lyssna på!

När kriminalpolisen Solbritt och hennes man Rune kommer köper en sommarstuga på Singö får hon nys om ett gammalt mord som begicks på Singö för nöstan 30 år sedan och som aldrig blev uppklarat. Det mordet sammanföll precis samtidigt som Palmemordet tidsmässigt, och de anhöriga i Singöfallet anser att det är en stor anledning till att det aldrig blev uppklarat. Alla polisens resurser lades förgäves på att försöka lösa mordet på Sveriges statsminister.

Solbritt börjar så smått att göra efterforskningar för detaljer i Singömordet, bland annat stämmer hon träff med den person som var vittne till mordet. Det var en ung värnpliktig som blev nedstucken på sin post och den som gjorde det försvann därefter spårlöst från Singö och han hördes aldrig av igen och blev efter åtskilliga år dödförklarad.

Rätt var det är får Solbritt en hälsning av det ovänliga slaget i sin brevlåda. Ett hot står skrivet i brevet, men hon beslutar sig för att ingenting säga till varken Rune eller Isabelle, deras dotterdotter som under sommarlovet bor hos dem.

Dock gör detta hotet inget annat än triggar igång Solbritt att försöka ta reda på mer i fallet. Är det någon som börjar bli rädd att Solbritt ska hitta någonting, så måste det finnas ledtrådar att finna.

Den här deckaren påminner mycket om övriga svenska deckare som getts ut på senare tid. Parallellt med en spännande deckargåta, får man även läsa en hel del om deckarens privatliv, familjeliv och som i det här fallet; naturen och folklivet ute på Singö och därikring under sommaren.

Jag tycker att Singöspionen är till största delen spännande lyssning, men det blir lite långdraget innan historien lägger i tvåans växel och gasar igång igen, men då tycker jag att den ändrar fokus helt och hållet och jag som lyssnare blir lite fundersam om hur historien ska gå vidare efter det.

Men berättelsen knyts ihop, men mot slutet anar man tydligt att det bäddar för en fortsättning och inte mig emot. jag lyssnar gärna mer på när Solbritt löser fler deckargåtor. Men även de övriga i persongalleriet återträffar jag gärna.

Även om jag tycker att den påminner om mycket annat som jag har läst i deckarväg är det lite roligt att deckaren dels är kvinna och dels att hon är över de 60. Men jag tycker också att det är roligt att det är just denna äldre deckarhjältinna som två manliga författare har valt att gestalta. Kul!

Jag rekommenderar boken till de som gillar deckare med lite feel-good och familjelivsgestaltning i bakgrunden.

Uppläsare: Katarina Ewerlöf som alltid gör ett bra jobb. Hon fick dessutom nyligen pris för sina inläsningar. Och det är hon väl värd!

storytel.se

http://www.adlibris.com/se/bok/singospionen-9789176290187

Kalle Karlsson har en mamma, en pappa och en lillebror och en nymf-parakit vid namn Aslan. Han är tolv år gammal. Hittills låter det som en ganska normal pojken med en normal familj. Men det är långt ifrån sanningen.

Mamman i familjen beslutar sig en dag för att lämna familjen för att åka till en ashram i Indien där hon ska hitta sig själv. Sönerna lämnas ensamma med en pappa som har en tendens att dricka för mycket. 

Pappan vill göra allting bra för sina pojkar och kommer på idén att han ska ge sönerna en rolig upplevelse genom att åka på bilsemester med dem i Europa, som han kommer ihåg var väldigt roligt när han själv var ung.

De hamnar till slut i Amsterdam där sönerna vandrar in i Red-light district en eftermiddag när pappan sover ruset av sig. Där träffar de en man i en butik som odlar hasch. Framförallt Kalle blir väldigt intresserad av detta, eftersom att han känner igen plantorna i butiken. Det är samma plantor som han har odlat hemma av misstag, när Aslans fågelfrö har slagit skott i en närbelägen blomkruka. Detta blir grunden till en framväxande drogframställning i familjen Karlsson. Något som visar sig vara väldigt luckrativt om än något riskfullt.

Hmm... Jag förstår att Christer Lundberg har tänkt sig att skriva en uppväxtskildring som en skröna med en del drag av de framgångsrika författarna Jonas Jonasson och Fredrik Backman. Jag håller med om att dysfumktionella famlier ofta är väldigt roliga. Men i den här boken håller det INTE, Jag är hemskt ledsen. Jag gillar Christer Lundberg jättemycket, men den här romanen lämnar en mycket dålig smak i munnen på mig och jag märker att moraltanten inom mig vaknar och förfasas. Det här var den enda boken som jag har velat stänga av och inte lyssnat klart på hittills. Men jag tvingade mig igenom den. Och jag rekommenderar de allra flesta att;läs/lyssna på något annat istället!

Om du tycker att följande saker är roliga, rekommenderar jag att du ska läsa boken:

- Två pojkar som följer efter sin fulla pappa in i Red.light district och ser när han ligger med en hora.

- En tolvåring som onanerar på flickvännens toalett, "glömmer" att torka bort sperman som han sprutar på spegeln och flickvännens mamma som undrar vad det är för något och smakar på det kladdiga.

- En tioåring som skaffar en taturering som ser ut som en bajskorv.

- Massa bakåtsyftande referenser till spermaincidenten.

- Fler beskrivandet av sperma i porrtidningar.

- Ytterligare beskrivningar av kroppsvätskor.

- En "schysst snubbe" som får en tolvåring att smuggla hasch över gränsen till honom.

- En pappa som (råkar?) droga sina söner under en båtresa så att han kan drcika öl i lugn och ro.

- En tolvåring som ligger med sin flickvän i linneförrådet på flickvännens arbete på ett äldreboende.

Ja, jag skulle kunna hålla på länge och rada upp saker som jag inte alls gillade med boken.

Men fanns det inget som jag faktiskt gillade då? Jo, det kanske skulle kunna vara de referenser från 80-talet som jag känner igen och uppskattar från min egen uppväxt. 

Och så gillar jag faktiskt episoden med den gamle sjömannen i slutet. 

Men annars; Nej. Christer Lundberg avslutar sin uppläsning med att säga; Jag hoppas att du gillade det.

Och jag håller med. Jag hade hoppats att gilla detta, för att jag gillar Christer. Men jag är hemskt ledsen, det här fungerade inte för mig!

Uppläsare; Christer Lundberg läser själv sin bok. Har en skön röst, men det spelar ingen roll, han kan inte väcka något engagemang hos mig!