Ro utan åror - Ulla-Carin Lindquist

I vad Ulla-Carin Lindquist trodde var mitt i livet, får hon beskedet att hon har drabbats av den obotliga nervsjkudomen  ALS. Hon har då två döttrar, 23 och 21 år gamla och två små söner 8 och 10 år.

Hon har arbetat som journalist och nyhetsankare på Rapport och hon har varit i Kanada under två år då hennes man arbetat som plastikkirurg. Hon har levt ett aktivt liv. Men hon har även märkt så smått att hon inte längre kan göra saker riktigt lika smidigt längre. Det är svårt att sätta fast klänyporna och det är svårt att sy. Och ena handen verkar liksom domna bort.

Journalist som hon är, söker hon efter förklaringar till vad det kan vara som hon har drabbats av. Hon börjar tidigt ana att det är ALS som hon har drabbats av. Många säger emot henne; hon är för ung, för pigg och för aktiv för att kunna drabbas. Men till sist får hon sjukdomen bekräftad av en läkare. Hon har ALS. Det finns ingen bot, det kommer att gå fort utför och troligtvis har hon inte lång tid kvar i livet. Hennes muskler kommer att förtvnina, hon kommer inte att kunna gå, ta hand om sig själv, skriva eller prata.

Boken handlar mycket om hur Ulla-Carin hanterar sin dödsdom, hur det är att snabbt gå från en stark och självständig människa till att vara utelämnad till okända människor att sköta om ens basala behov, oro för att ens barn bara ska komma ihåg en sjuk mamma, oro att inte vara attraktiv för sin partner, oro att ens barn ska skämmas över en mamma i rullstol och tankar kring att få hela huset ombyggt på grund av handikappanpassning.

Den här boken berör mig väldigt mycket. Jag har, precis som Ulla-Carin själv, arbetat med människor i livets slutskede och vet hur utelämnade de är och en så en rädsla för att hamna där och även rädsla för att hamna där alldeles för tidigt. Den väcker tankar på fruktansvärda maktlösheten att man som drabbad bara förtvinar, medan hjärnan fortfarande fungerar som vanligt. 

Många gånger har jag tänkt att läsa den här boken, men inte orkat. Men jag är glad att ha läst deN nu. Böcker likt den här får mig som frisk att försöka leva i nuet, ta vara på glädjeämnen NU och ta tag i saker NU, för det kanske aldrig kommer att bli något SEN. Att försöka uppskatta allt man faktiskt kan göra och kanske inte heller se svårigheter utan möjligheter.

Detta är ingen lätt bok att lyssna på, många tårar trillade nedför kinderna, men jag rekommenderar att lyssna på den om man känner någon som drabbats av ALS, för att få förståelse för hur man som drabbad uppfattar svårigheter, hinder och förtvivlan. Eller om man är intresserad om att läsa om en livsskildring där slutet kom allt för tidigt och att det gick så fort.

Uppläsare: Lena Endre har en härlig röst att lyssna på!