Ett litet snedsprång - Denise Rudberg

Marianne Jidhoff  har varit sjukskriven och vårdat sin cancersjuke make, men efter hans död bestämmer hon sig för att hon är för ung (55) för att pensionera sig och ger sig ut i arbetet som åklagarsekreterare igen.

Eftersom hennes framlidne man var åklagare och de tidigare arbetat tillsammans, betyder det att hon även återvänder till sin mans gamla arbetsplats.

Marianne behöver dock inte arbeta för brödfödan. Hon äger en fastighet på Östermalm, där hon själv även bor i en stor och flott våning. Man får inte bara följa med på Mariannes vedermödor på arbetet, utan även höra om hennes vänner och deras lyxiga vångingar, vilka lyxiga butiker hon handlar i och vilka lyxiga livsmedel Marianne har i sitt skafferi.

En framgångsrikman blir påkörd nära sitt hem på Östermalm som efter undersökningar klassas som mord eftersom att mannen inte bara blivit påkörd utan även blivit påbackad och överkörd igen.

I polismännens jakt på att få fast mördaren får vi även följa med i deras liv och även i flera lyxfruar på Östermalm och veta vad de gör om dagarna, hur de fikar, festar, är otrogna och är olyckliga, men fastlåsta i sina äktenskap. 

Jag har inte läst Denise Rudbergs tidigare böcker, så jag visste inte alls vad det var jag gav mig in på när jag började läsa den här boken.

Men efter att ha lyssnat på den så vet jag inte vad jag ska säga om den, förutom att jag blev rätt illa berörd utav den. Speciellt skildringen av kvinnorna i boken. Det var även många saker som jag tyckte var märkliga och/eller tvivelaktiga.

- Kvinnorna beskrivs HELA tiden som vackra (både ur berättarperspektivets beskrivningar och från kommentarer av övriga karaktärer.)

- Marianne Jidhoff ska vara 55 år, men hon beter sig ömsom som en liten blyg flicka, ömsom som en gammal tant, 80+. Och hon blir till en början beskriven som trött och trist och missnöjd med sin vikt, men när hon går till frisören och får en make-over blir hon genast supersnygg, pigg, lycklig och beskriven som "supersnygg" av männen runt henen.

- Är det väl mycket sexscener i boken, eller är det märkligt beskrivet, eller passar det bara inte att höra uppläsaren läsa om just dessa sexscener? Jag är fortfarande osäker.

- VId ett tillfälle skildras Östermalmskvinnorna (i 40-års åldern) när de ska ut och festa på en klubb som i kallas "vild- och skild" i folkmun. Går det verkligen till så där?

- Persongalleriet skildras så kortfattat och skrapar bara på ytan. Varför får vi inte veta mer?

- Vissa relationer känns som att det kommer att få fler förklaringar i kommande böcker, men jag tycker att författaren kunde ha satsat mer på att beskriva de "viktiga" personerna för att väcka mer intresse.

- Jag har läst många deckare, älskar deckare. Men jag gillar INTE när man inte alls kan ha en aning om VARFÖR folk blir mördade och eller i alla fall ha ett par olika "syndabockar" Nu fattade jag inte alls var det skulle landa och det blev en snabbt krystad (tycker jag) förklaring till vad det var som hände och varför.

- Sekten som beskrivs tycker jag att man skulle kunna skildra mer och skapa mer mystik och spänning kring. Varför inte? Kommer den tillbaka i de andra böckerna?

- Genomgående beskrivs relationerna som att en av parterna (ibland båda) är otrogna. Det känns trist att det inte finns något förhållande som vi får veta om som verkar vara lyckligt eller åtminstone fungerande. Trist, tycker jag. 

Nej, jag gillade inte detta. Många deckarförfattare tar ju mer in i historien än bara deckargåtan, tex Peter Robinson skriver om musik, artister och Whiskeysorter. Det kan jag tycka är ok, men ibland blir lite väl mycket ibland, Men i den här boken blir det löjligt, tycker jag, när det ska skildras lyxiga praliner, inredningsdetaljer, lyxiga bilar osv osv folk har.

Jag skulle inte rekommendera den här boken till någon. Lyssna på något annat istället!

Uppläsare: Jan Waldekranz. 

Alltså. Jag gillar honom som uppläsare i VANLIGA fall. Hans uppläsning av Da Vinci Koden är bland de bästa jag har hört. (Och jag blev väldigt förvånad när jag då googlade honom och såg att det var skidläraren Nalle i Sällskapsresan 2 - Snowroller, som var uppläsaren)

Men jag tror att det (oftast) fungerar bäst: Manlig författare=manlig uppläsare. Men i alla fall när det är sådan här typ av "chick-lit". Jag tyckte att det var riktigt pinsamt när Waldecranz skulle läsa upp en onaniscen som är skriven av en kvinnlig författare. 

Waldecranz passar inte till den här boken, han är värd mycket bättre!