Krigsdagböcker 1939-1945 - Astrid Lindgren  

Att lyssna på Astrid Lindgrens beskrivningar av det andra världskrigets händelser är nästan som att lyssna på en oerhört tragisk, blodig och fruktansvärd skildring som helst, det är svårt att ta in att det som skildras verkligen har hänt och det endast för 70 år sedan.  Lindgren själv skriver att  krigshändelserna hon skildrar är svåra för henne att förstå vidden av, hon som bor i det "neutrala" Sverige och inte blir bombad, inte blir ockuperad, inte drabbas hårt av ransoneringen och som inte har en make/ son som kallas in i striden, som så många andra i de europeiska länderna drabbades av. 

Astrid Lindgren skriver tidigt i dagböckerna och gång på gång om att kriget måtte väl ta slut snart och även om sin och familjens oro för att Sverige ska bli indraget i kriget. Hon rapporterar kring de hemska händelserna i kriget och hon upphör aldrig att förfasas över de hemska lidandena eller de stora dödssiffrorna allteftersom kriget pågår.

Ibland infogar hon artiklar som hon klippt ut ur tidningar och som även de blir upplästa (men i en mer "dokumentaktig" ton på uppläsandet än Astrid Lindgrens egna ord. 

Parallellt med krigshändelserna skildras även de mer vardagliga händelserna i familjen Lindgren som bestod av maken Sture och barnen Lasse och Karin. Om hur födelsedagar firas, vilka livsmedel som hon hamstrar och hur hennes författarkarriär tar en början.

Hon arbetar under kriget med ett hemligt krigsuppdrag i brevcensur där man vill skydda information att komma i orätta händer. På grund av detta får hon en helt annan syn på kriget, på grund av dessa direktrapporteringar som ger att hon får personliga skildringar av krigets verdervärdigheter. Själv kallade hon det för "snuskjobbet" och tyckte inte att det var fint att öppna och läsa post som var menade för andras ögon. 

Hennes språk är som alltid och som många, många av oss svenskar är uppvuxna med oerhört fängslande och målande. Och även om det (tyvärr) inte är hon själv som läser in krigsdagböckerna "hör" man ändå hennes personliga språk och uttryck. Och hennes brors dotterdotter, Karin Alvtegen, gör ett mycket bra jobb som inläsare. Till viss del påminner deras röster en del om varandra!

Redan i den här åldern (De tidiga 30-åren) visar Lindgren på att hon månar om människor och direkt tar avstånd från grymhet och våldshandlingar. Hennes enorma styrka att våga säga ifrån när någonting var fel kan vi tydligt läsa om i den här boken. Under hennes senare år blandade hon sig ofta i orättvisor och sa ifrån. I många av hennes barnböcker är kampen för rättvisan ett viktigt tema. 

Det här är en mycket, mycket gripande bok. Det är en sak att läsa i historieböckerna om de olika slagen och händelserna som utgjorde kriget, men att här få höra krigsförloppet och oron hos såväl Astrid som hennes barn blir det mer äkta.

Det är dock väldigt svårt att förstå fullt ut, när man har levt det liv som man har, även om man kan försöka sätta sig in i det Lindgren beskriver i sina dagböcker. Tack och lov, får man väl lägga till.

Jag funderar mycket på hur Lindgren skulle uppfatta vår nu-tid. Hon skulle förfasas över de hemskheter som försiggår ute i världen och även vara oerhört bestört över den främlingsfientlighet som har vuxit fram här i Sverige och på många andra håll i Europa. Att läsa hennes dagböcker är väldigt viktigt med tanke på detta, att inte låta det bli ett ytterligare världskrig där så många oskyldiga drabbas av den oerhörda sorgen och nöden!

Förordet till boken är skriven av Kerstin Ekman, kollega till Lindgren och efterord av Karin Nyman, Astrids dotter. 

Jag rekommenderar verkligen att lyssna på detta gripande dagböcker. Jag funderar till och med på att köpa den "riktiga" boken så att jag får se alla urklipp "på riktigt"

Lyssna på storytel eller adlibris. Läs på adlibris eller bokus. 

Demonernas fjäll - Margit Sandemo

Del 41 i Sagan om Isfolket

Och så kom den då äntligen. Den mest sönderlästa av de fysiska Ifolketböckerna sen min ungdom.

Jag har en tendens att befrända karaktärerna i böckerna och när de inte finns med i handlingen längre är det väldigt trist. Så därför gillade jag den här oerhört mycket!

Demonernas Fjäll är den delen i Sagan om Isfolket då alla Isfolksättlingar, levande och döda samlas för att dels komlpettera all kunskap de har och kan få om sin motståndare i slutkampen: Tengel den Onde.

Dessutom för man protokoll över vilka av de onda i släktens historia, som inte har fått komma till detta möte, som kan stå vid Tengels sida i slutkampen, vad de hade för styrkor och vad de kan komma med i slutstriden.

Dessutom ska alla de fem utvalda till slutkampen tillkännages. Fyra är klara sedan länge: Nataniel, Ellen, Gabriel och Tova, men vem är den siste som ska strida?

Alla de 22 nu levande får även varsin skyddsande tilldelad sig.

Många av de gamla karaktärerna får vi som sagt träffa igen och de berättar om saker som vi inte fått veta om dem tidigare, men vi får även gå tillbaka till tiden före Tengel den Gode och Silje och få höra om deras förfäder och vad de har att förtälja om sina levnadsöden.

Mycket nostalgi utlovas och en och annan överraskning.

Som jag skrivit tidigare har jag längtat efter denna bok och visst var det roligt att höra på den nu! Men samtidigt har jag blivit lite rastlös i mitt lyssnande och vill hela tiden läsa mer och mer! Det känns inte lika givande att läsa/ lyssna om det som jag redan har läst/ lyssnat på, men det kanske bara är bra?

Jag kommer med allra största sannolikhet att lyssna klart på samtliga delar av Sagan om Isfolket, men jag känner inte samma driv och längtan efter dem mer. Jag vet att det finns sååå mycket annat som är bra och som jag vill lyssna på! Och kanske är det bra att skriva ned vad jag tycker om böckerna och karaktärerna som jag har läst här på bloggen, så att jag kan återvända till dem här och inte lyssna eller läsa på hela boken igen?

Så känner jag i alla fall nu, får se om det kanske kommer att ändras med tiden.

Lyssna på storytel.

Läs på adlibris eller bokus.