Vila i frid - Sofie Sarenbrant   

När jag läste om att deckaren Avdelning 73 var en av de kommande böckerna på Storytel och att många läsare såg fram emot att läsa den, bestämde jag mig för att läsa Sofie Sarenbrants böcker i den serien från början. Sagt och gjort. Först ut är Vila i frid. 

På Hasseluddens Yasuragi hittas en av Sveriges främsta skådespelare - Susanna Tham. svävande mellan liv och död. Omständigheterna är märkliga och på grund av att hon påhittats där hon har gjort, är det mycket svårt att hitta spår och bevis från en eventuell gärningsman. 

Emma Sköld är en av de poliser som vi får följa i letandet efter någon slags klarhet i vad det är som Susanna Tham har drabbats av.

VI får följa med och fråga ut personal på Spaanläggningen, där det snart märks att inte allting står riktigt rätt till. Och fler skumma händelser fortsätter att inträffa, men allting verkar vara fruktansvärt slumpmässigt. Emma Sköld och hennes kollegor arbetar hårt för att se sambandet för att på så sätt sätta stopp för de otäcka händelserna på Hasseludden.

Vi får även veta litegrann om Emmas privatliv. Hon kämpar för att hålla ihop förhållandet med sin pojkvän, modefotografen Hugo, att de ska bli gravida, samtidigt som hon funderar om det verkligen går att kombinera ett häktiskt polisliv med familjelivet.

Emmas storasyster Josefin har tre egna barn och vantrivs på livet på ett eventföretag. Josefin är mycket arg och besviken på sin syster och kännder det som om att hon alltid har fått stå i skuggan av sin lillasyster. 

Emmas och Josefines pappa är polismästare och Emma kämpar hårt för att inte bli beskylld för att få fördelar för att hennes pappa särbehandlat henne och gett henne möjligheten att nå den position som hon uppnått.

Detta är inte en av mina favoritdeckare. Jag har svårt att köpa beskrivningen av Emma i vissa delar av romanen. Speciellt när hon har tagit ledig en dag från jobbet för att göra barn med sin pojkvän, men så fort jobbet kallar på henne slänger hon sig iväg, trots att hennes pojkvän Hugo  friar till henne. Ok så långt, måste man jobba, så måste man jobba. Men när hon sedan kommer hem sent på kvällen märker hon att pojkvännen låtit sin syster, som ska vara på kurs just den här dagen, att sova över, går hon i spinn och säger att "Hugo genom att göra så här allvarligt sätter deras förhållande på spel". Som en tjurig tonåring som inte riktigt förstått betydelsen av dubbelmoral. 

Vidare tycker jag att personbeskrivningarna är alldeles för rakt på istället för att väva in det i den resterande historien om vad som händer. 

Jag tycker också att hon kunde ha gjort mer av att gestalta, beskriva och förklara historien bakom en del av persongalleriet, det känns som att jag får vet en liten del och sen ingenting mer och deras historia rinner ut i sanden.

Jag har även väldigt svårt för deckare som inte riktigt löses upp och förklaras med ett tydligt motiv på slutet. Det här känns som en nödlösning som författaren tar till för att snabbt få till ett slut på boken.

Dock ger jag inte helt upp hoppet, Jag ska lyssna nästa bok vid tillfälle och hoppas att den tilltalar mig mer!

Uppläsare: Sanna Sundqvist. Fungerar för det mesta bra, men jag gillar inte hur hon läser vid dialogerna. Speciellt de kvinnliga rösterna tycker jag att hon läser med en fånig röst. Dock inte för huvudpersonen, tack och lov, men övriga kvinnor som dyker upp. 

Hundar, hus och hjärtans längtan - Lucy Dillon  

Juliet och Ben har varit tillsammans sedan de var tonåringar och lever ett välidgt lyckligt liv med ett nyinköpt hus, en hund som de har gett en andra chans när de adopterade honom från Longhamptons hundstall. De har arbeten som de älskar: hon arbetar på en cateringfirma och han är en väldigt uppskattad trädgårdsmästrare. För alla i deras umgängeskrets, och kanske för alla i Longhampton, är de beviset på att det finns livslång kärlek och lyckliga äktenskap. Men då, rycks Ben ur livet och lämnar Juliet ensam med alla deras drömmar, förhoppningar och all förtvivlan över att livet inte blev som hon hade tänkt sig.

Louise är Juliets mycket lyckade syster som har en framgångsrik karriär som jurist, är gift med Peter, som arbetar med IT och deras gemensamme son Toby som hela släkten avgudar. 

Tidigare har systrarna varit väldigt nära varandra, men ända sedan Ben gick bort har de inte kunnat prata eller ens umgås med varandra som tidigare. De försöker båda att ha en vänlig fasad så att inte deras föräldrar ska förstå att det har hänt någonting. Men väldigt oturligt att det blev som det blev mellan dem just den dagen Ben gick bort...

För att kunna gå vidare med sitt nya liv hänger sig Juliet fast i hoppet om att det stämmer det som står i många av hennes själv-hjälps-böcker; att när man har överlevt det första året på egen hand efter att den man älskar gått bort, ska det kännas lättare. Eller i alla fall som att livet går att uthärda.

Juliet försöker med olika strategier för att överleva: hon känner stor tröst i tv-tablån och att den är densamma dag ut och dag in, och ser till lägga mycket energi på att hänga med i tv-serier som antikdeckarna, antikrundan och halv åtta hos mig. 

Grannarna, familjen Kelly gör dock dagarna jobbigare för Juliet. Den stora, röriga och högljudda hårdrocksfamiljen spelar alltid något slags instrument eller musik på hög ljudnivå. Den enda kontakt Juliet har med dem är när hon knackar på för att be dem dämpa sig.

Under bokens gång märkar Juliet att hon måste prova på nya saker, komma i kontakt med nya människor, ge gamla vänner nya chanser och kanske prova på att försörja sig på nya sätt. Och många i hennes närhet är det som på ett eller annat sätt försöker knuffa henne i rätt riktning så att hon sakta men säkert kan börja leva igen, men på ett nytt sätt än tidigare.

Detta är en bok om sorg och att komma ur den och leva med den. Hur livet kan ändras trots att man själv inte valt det och att det, trots att man inte kan tro det, faktiskt går att överleva fast man förlorar den viktigaste personen i sitt liv.  Kärlek och vänskap är också viktiga teman. Och som vanligt återkommande i Lucy Dillons böcker spelar vänskapen och kärleken man kan få från hundar också en väldigt stor roll. 

Nu är det den sista boken av Lucy Dillons böcker som jag har lyssnat på. Och jag har tagit dem i lite fel ordning och det har blivit lite rörigt, men trots det gillar jag hennes böcker väldigt mycket!

En del av de gamla karaktärerna återkommer i periferin. Jag tycker att Dillon hade kunnat ge de gamla goda karaktärerna större plats än att bara nämna dem i förbifarten. Jag vill ju veta mer om dem! Men det är väl här det röriga kommer in för mig. Eftersom jag inte har läst dem i rätt ordning vet jag inte riktigt när och hur i handligen karaktärerna är i de olika böckerna. Och i den senaste av böckerna; Hundra omistliga ting, som jag lyssnade på först, visste jag ju inte alls något om invånarna i Longhampton. Om det inte fanns så mycket annat som jag vill lyssna på, skulle jag gärna lyssna om den för att se om det stod någonting om de numera bekanta figurerna!

Det är som i de tidigare romanerna en väldigt varm och gemytlig stämning boken igenom, trots att handlingen det kretsar kring är allt annat än enbart lycklig. 

Jag har tidigare jämfört Dillon med Marian Keyes och så är även fallet i den här boken. Kanske till och med ännu mer. Det är samma tema som i Keyes bok Är det någon där och många av namnen i den irländska hårdrockfamiljen Kelly är bekanta från Keyes persongalleri; Lorcan, Emer och Roisin.  

De tidigare böckerna tycker jag också har varit bra i det avseendet att man inte får veta allt med en gång, utan att det nystas upp, sakta men säkert, för att avsluta med en finurlig twist på slutet. Men den sista lilla finessen saknade jag faktiskt den här gången. 

Jag är glad att jag hittade författaren Lucy Dillon och jag ser fram emot att det ska komma mer böcker från henne. Dock tycker jag tyvärr att detta är den svagaste av böckerna i serien. Men gillar man de övriga, ska man absolut lyssna på den här boken också!

Läser gör Anna Maria Käll som läst in alla utom en av Dillons böcker. Som alltid är hon en mycket skicklig uppläsare. 

Lyssna på storytel, bokus eller här. 

Läs på: bokus eller adlibris. 

Krigsdagböcker 1939-1945 - Astrid Lindgren  

Att lyssna på Astrid Lindgrens beskrivningar av det andra världskrigets händelser är nästan som att lyssna på en oerhört tragisk, blodig och fruktansvärd skildring som helst, det är svårt att ta in att det som skildras verkligen har hänt och det endast för 70 år sedan.  Lindgren själv skriver att  krigshändelserna hon skildrar är svåra för henne att förstå vidden av, hon som bor i det "neutrala" Sverige och inte blir bombad, inte blir ockuperad, inte drabbas hårt av ransoneringen och som inte har en make/ son som kallas in i striden, som så många andra i de europeiska länderna drabbades av. 

Astrid Lindgren skriver tidigt i dagböckerna och gång på gång om att kriget måtte väl ta slut snart och även om sin och familjens oro för att Sverige ska bli indraget i kriget. Hon rapporterar kring de hemska händelserna i kriget och hon upphör aldrig att förfasas över de hemska lidandena eller de stora dödssiffrorna allteftersom kriget pågår.

Ibland infogar hon artiklar som hon klippt ut ur tidningar och som även de blir upplästa (men i en mer "dokumentaktig" ton på uppläsandet än Astrid Lindgrens egna ord. 

Parallellt med krigshändelserna skildras även de mer vardagliga händelserna i familjen Lindgren som bestod av maken Sture och barnen Lasse och Karin. Om hur födelsedagar firas, vilka livsmedel som hon hamstrar och hur hennes författarkarriär tar en början.

Hon arbetar under kriget med ett hemligt krigsuppdrag i brevcensur där man vill skydda information att komma i orätta händer. På grund av detta får hon en helt annan syn på kriget, på grund av dessa direktrapporteringar som ger att hon får personliga skildringar av krigets verdervärdigheter. Själv kallade hon det för "snuskjobbet" och tyckte inte att det var fint att öppna och läsa post som var menade för andras ögon. 

Hennes språk är som alltid och som många, många av oss svenskar är uppvuxna med oerhört fängslande och målande. Och även om det (tyvärr) inte är hon själv som läser in krigsdagböckerna "hör" man ändå hennes personliga språk och uttryck. Och hennes brors dotterdotter, Karin Alvtegen, gör ett mycket bra jobb som inläsare. Till viss del påminner deras röster en del om varandra!

Redan i den här åldern (De tidiga 30-åren) visar Lindgren på att hon månar om människor och direkt tar avstånd från grymhet och våldshandlingar. Hennes enorma styrka att våga säga ifrån när någonting var fel kan vi tydligt läsa om i den här boken. Under hennes senare år blandade hon sig ofta i orättvisor och sa ifrån. I många av hennes barnböcker är kampen för rättvisan ett viktigt tema. 

Det här är en mycket, mycket gripande bok. Det är en sak att läsa i historieböckerna om de olika slagen och händelserna som utgjorde kriget, men att här få höra krigsförloppet och oron hos såväl Astrid som hennes barn blir det mer äkta.

Det är dock väldigt svårt att förstå fullt ut, när man har levt det liv som man har, även om man kan försöka sätta sig in i det Lindgren beskriver i sina dagböcker. Tack och lov, får man väl lägga till.

Jag funderar mycket på hur Lindgren skulle uppfatta vår nu-tid. Hon skulle förfasas över de hemskheter som försiggår ute i världen och även vara oerhört bestört över den främlingsfientlighet som har vuxit fram här i Sverige och på många andra håll i Europa. Att läsa hennes dagböcker är väldigt viktigt med tanke på detta, att inte låta det bli ett ytterligare världskrig där så många oskyldiga drabbas av den oerhörda sorgen och nöden!

Förordet till boken är skriven av Kerstin Ekman, kollega till Lindgren och efterord av Karin Nyman, Astrids dotter. 

Jag rekommenderar verkligen att lyssna på detta gripande dagböcker. Jag funderar till och med på att köpa den "riktiga" boken så att jag får se alla urklipp "på riktigt"

Lyssna på storytel eller adlibris. Läs på adlibris eller bokus. 

Demonernas fjäll - Margit Sandemo

Del 41 i Sagan om Isfolket

Och så kom den då äntligen. Den mest sönderlästa av de fysiska Ifolketböckerna sen min ungdom.

Jag har en tendens att befrända karaktärerna i böckerna och när de inte finns med i handlingen längre är det väldigt trist. Så därför gillade jag den här oerhört mycket!

Demonernas Fjäll är den delen i Sagan om Isfolket då alla Isfolksättlingar, levande och döda samlas för att dels komlpettera all kunskap de har och kan få om sin motståndare i slutkampen: Tengel den Onde.

Dessutom för man protokoll över vilka av de onda i släktens historia, som inte har fått komma till detta möte, som kan stå vid Tengels sida i slutkampen, vad de hade för styrkor och vad de kan komma med i slutstriden.

Dessutom ska alla de fem utvalda till slutkampen tillkännages. Fyra är klara sedan länge: Nataniel, Ellen, Gabriel och Tova, men vem är den siste som ska strida?

Alla de 22 nu levande får även varsin skyddsande tilldelad sig.

Många av de gamla karaktärerna får vi som sagt träffa igen och de berättar om saker som vi inte fått veta om dem tidigare, men vi får även gå tillbaka till tiden före Tengel den Gode och Silje och få höra om deras förfäder och vad de har att förtälja om sina levnadsöden.

Mycket nostalgi utlovas och en och annan överraskning.

Som jag skrivit tidigare har jag längtat efter denna bok och visst var det roligt att höra på den nu! Men samtidigt har jag blivit lite rastlös i mitt lyssnande och vill hela tiden läsa mer och mer! Det känns inte lika givande att läsa/ lyssna om det som jag redan har läst/ lyssnat på, men det kanske bara är bra?

Jag kommer med allra största sannolikhet att lyssna klart på samtliga delar av Sagan om Isfolket, men jag känner inte samma driv och längtan efter dem mer. Jag vet att det finns sååå mycket annat som är bra och som jag vill lyssna på! Och kanske är det bra att skriva ned vad jag tycker om böckerna och karaktärerna som jag har läst här på bloggen, så att jag kan återvända till dem här och inte lyssna eller läsa på hela boken igen?

Så känner jag i alla fall nu, får se om det kanske kommer att ändras med tiden.

Lyssna på storytel.

Läs på adlibris eller bokus. 

Vår egen lilla hemlighet - Ninni Schulman

Del 4 i Hagforsserien

Socialarbetaren Anna-Karin Rehn anmäls försvunnen i Hagfors utav sin make och ingen har sett någon skymt av henne eller har någon aning om vad som kan ha hänt henne. 

Hennes make Torsten berättar att hon är lycklig, frisk och vältränad och absolut inte har någon anledning att försvinna utav egen fri vilja. 

Magdalena Hansson, journalist i Hagfors har bara någon tid innan observerat att det är något som inte stämmer med hennes son, Nils, bästa kompis Mario. Han verkar nervös och förskrämd och när hon märker att hans arm är täckt av fula blåmärken beslutar hon sig för att göra en anmälan om detta till socialtjänsten.

Anna-Karin skulle ha träffat Marios föräldrar Andrea och Keith  för att fullfölja soc-anmälan dagen då hon försvann. Men hon kom aldrig fram till sitt avtalade möte i hemmet. 

Poliserna Petra Wilander och Christer Berglund gör sitt yttersta för att finna Anna-Karin och även Magdalena gör sitt bästa för att luska i försvinnandet och att kunna rapportera om det i tidningen som hon arbetar för.

I Vår egen lilla hemlighet får vi precis som i de tidigare böckerna i serien följa med i jakten på att lösa kriminalmysteriet, men även följa med i Magdalenas, Christers och Petras privatliv och allt som händer där, både problem och glädjeämnen.

Jag hade länge längtat efter att få lyssna på nästa del i den här serien. Jag har gillat de tidigare böckerna väldigt mycket och jag gillade den här också, men kanske hade jag väntat mig ännu mer. Jag tycker till exempel att problemen kring såväl Magdalena som Christer känns som en repris på den senaste romanen. Jag hade önskat mig att få veta lite mer om dem och kanske även att de hade kommit lite längre i sina liv och kunnat ha gått vidare till ett nytt skede än att stå på samma ställe och stampa.

Deckargåtan är spännande och hyfsat trovärdig. Tyvärr. Ämnen i den här boken är till stor del hemligheter, om vad som försiggår i hem som omgivningen inte har den minsta aning om. 

Angela Kovacs är uppläsare och återigen är det en av de som jag gillar allra bäst. Hon har en mycket trevlig och behaglig röst att lyssna på! 

Jag rekommenderar alla som gillar deckare att läsa Ninni Schulmans böcker. De är spännande, lättlyssnade och personerna i hennes romaner är väldigt mänskliga och fint skildrade och jag tycker att de är "vanliga" trovärdiga karaktärer. Men se till att läsa dem i rätt ordning om du inte har läst de tidigare:

Flickan med snö i håret

Pojken som slutade gråta

Svara om du hör mig.

Lyssna på storytel, här eller här. Läs här eller här.